Tvist om Risbro kvarndamm i Gingri gick till Högsta domstolen

År 1869 tog sig en tvist om dammen vid Risbro kvarn i Gingri socken, via Häradsrätt och Hovrätt, ända upp till Högsta domstolen.

Risbro kvarn och dess damm äges av A. Jakobsson i Roppered, Aplared, medan marken mitt emot kvarnen, på andra sidan av ån, tillhörde A. G. Andersson i ”Hukebacka uppegården” (Nygården), Gingri.

Kvarnägaren hade c:a tio år dessförinnan ändrat dammens riktning något, för att få mer vatten mot sitt ”kraftuttag”. Detta försökte Hukebackas ägare använda mot honom, och Andersson ville uppenbarligen även bygga ett eget vattenverk av något slag på sin sida av ån.

Efter att båda parter blivit missnöjda med Häradsrättens ursprungliga dom togs ärendet vidare till hovrätten. Göta Hovrätt ansåg att ”hälften af vattenfallet måste anses tillhöra hvardera strandens ägare” och därtill att Jakobsson skulle riva dammfästet som stod på Hukebackas strand. Det var just vad Hukebackas ägare önskade, men kvarnägare Jakobsson blev naturligtvis inte glad över detta utslag. Till kvarnägarens stora lycka tog sig, efter ytterligare överklagande, emellertid även ”Kongl Maj:t” (högsta domstolen) en titt på domen ifråga och upphävde den i allt väsentligt.

I högsta instans var det alltså kvarnägare Andersson som avgick med segern – han skulle få fortsätta driva sin mjölkvarn, och dammen fick gå över hela vattendraget med fäste på Hukebackas mark, just så som det var bestämt vid Gingris storskifte av utmarken 1797, och som Andersson hänvisat till och hävdat sin rätt till.

Nedan följer hela tvistens gång i utförligare form:

 * *  * * *  * *  * * * *  * * *  * *  * * * *  * * *  * *  * * * *  * * *  * *  * *

N:o 66

Angående rätt till del i Vattenfall

Efter stämning till Åhs häradsrätt yrkade A. G. Andersson i Hukebacka att som ägorna till hans inom Gingrids socken belägna hemman Hukebacka Uppegården angränsade ena sidan af ett Vattenfall, vid hvars andra sida den A. Jakobsson i Roppered tillhöriga Risbro qvarn med dambyggnad öfver hela vattendraget och damfäste vid berörde ägor vore anlagd, Jakobsson måtte varda ålagdt att till Andersson afträda halfva vattenfallet samt att upprifva damfästet vid Anderssons ägor och halfva dambyggnaden öfver vattendraget, så att Andersson blefve oförhindrad att för egen räkning vid sin sida af vattenfallet uppföra qvarn.

Till stöd för sitt påstående åberopade Andersson karta och beskrifning öfver ett den 15 Augusti 1797 börjadt och den 1 November samma år afslutadt storskifte å Gingrids sockens skog och utmark, af hvilka handlingar häradsrätten inhemtade, att 1 till 1/4 förmedladt mantal Hukebacka erhållit en del af sina ägor å ett längre stycke, längs efter en genom skifteslaget löpande ström; men kartan utmärkte dock icke hvar ifrågavarande qvarn vore belägen, och ej heller fanns den omnämnd i kartebeskrifningen. Angående de qvarnar, som funnos inom skifteslaget, innehöll skiftesprotokollet följande anteckning i 5 punkten:

Komma qvarnar och qvarnställen, fiske och sjöfoder att vara och förblifva till den ägare, som dem af ålder nyttjat, uti hvars teg eller skifte de ock skulle komma att efter delningen blifva belägna
Komma qvarnar och qvarnställen, fiske och sjöfoder att vara och förblifva till den ägare, som dem af ålder nyttjat, uti hvars teg eller skifte de ock skulle komma att efter delningen blifva belägna

Jakobsson bestred stämningspåståendet. Risbro qvarn vore en särskildt skattlagd lägenhet. När den blifvit anlagd, visste man icke. Den fanns likväl på 1600-talet, hemföll vid Carl XI:s reduktion till kronan, vore indelad till rust-

367

ning vid Vestgöta kavalleriregemente, köptes till skatte år 1747 och tillökades utan någon deremot anförd protest med nytt stenpar, hvilket skattlades till en tunna 16 kappar spannmål. Fallet tillhörde odeladt qvarnen. Och åberopade Jakobsson, till stöd för sin rätt att fortfarande bibehålla Vattenfallet, ofvanintagna 5:te punkt i skiftesprotokollet; äfvensom handlingar till bestyrkande af hans förenämnde uppgifter företeddes.

Andersson förnekade ingalunda att qvarnen vore skatteköpt och utgjorde en särskild lägenhet. Det vore också icke qvarnen, han ville åtkomma, utan halfva vattnet och rättighet derjemte att bygga qvarn vid sin strand.

Häradsrätten utlät sig genom utslag den 24 Oktober 1868: att genom företedt utdrag af 1825-års specialjordebok för Elfsborgs län vore utredt, att Risbro qvarn såsom särskild lägenhet blifvit till skatte köpt redan år 1747, och att den således varit anlagd och såsom skattlagd qvarn funnits till då Gingrids sockens skog och utmark år 1797 delats genom storskifte, samt att jemväl vore upplyst, att emellan delägarne i skiftet då träffats den öfverenskommelse, att qvarnar och qvarnställen skulle vara och förblifva till den ägare, som dem af ålder nyttjat, uti hvars teg eller skifte de ock efter delningen kommo att blifva belägne; och emedan delägerne i skiftet genom denna öfverenskommelse väl tillerkänt innehafvare af inom skifteslaget belägna qvarnar och qvarnställen rätt att bibehållas vid sitt läge och sina lägenheter, men icke afsagt sig den, enligt 20 kapitlet 1 § Byggningabalken, skifteslaget tillkommande rätt till delaktighet uti ström och Vattenfall, som å samfälligheten funnos; ty och som ägaren af Risbro qvarn icke visat, att vid qvarnens anläggning delägarne i den då oskiftade mark, som på ena sidan angränsade den ström, vid hvilken qvarnen vore anlagd, afsagt sig den rätt, som enligt nyssnämnda lagrum samma delägare ägt i strömmen och vattenfallet, samt Andersson hvars hemman Hukebacka å ena sidan angränsade den ström, vid hvilken Risbro qvarn vore anlagd, numera innehade skifteslagets rätt, och, enär strömmen löpte emellan

368

qvarnlägenheten och Anderssons ägor följaktligen, då ett annat förhållande ej vore visadt, ägde halfva fallet och vattnet; alltså pröfvade häradsrätten, i förmågo af ofvanåberopade lagrum, rättvist förklara Andersson vara lagligen berättigad att komma i åtnjutande af halfva vattenfallet och halfva vattnet, med rättighet för honom att under iakttagande af hvad i 2 § af samma kapitel stadgadt vore, vid sin sida af strömmen anlägga qvarn eller annat vattenverk; hvaremot påståendet om skyldighet för Jakobsson att rifva upp damfästet vid Anderssons ägor och halfva dambyggnaden icke kunde bifallas, enär icke visadt blifvit, att sådant för anläggning af vattenverk vid Anderssons sida af strömmen vore nödigt, utan lemnades tvärtom Jakobsson öppet att, derest Andersson vid anläggning af vattenverk vid sin sida af strömmen begagnade sig af Jakobssons öfver hela strömmen anlagda dambyggnad, derför, vid bristande åsämjande, i laga ordning söka ersättning.

Parterna vädjade å ömse sidor till Göta hofrätt. Andersson påyrkade i allo bifall till sin stämningstalan. Han fick, på begäran, tvenne vittnen hörda, hvilka den 22 Februari 1869 sammanstämmande intygade: att för omkring tio år sedan Jakobsson så tillvida förändrat dambyggnaden vid Risbro qvarn att han byggt dammen snedt öfver vattendraget med stark lutning mot qvarnen, hvarigenom vattnet drogs dit, så att någon delning af vattnet icke kunde äga rum med mindre förändring och delning af dammen gjordes, samt att dambyggnaden i sitt befintliga skick utgjorde hinder för Andersson att vid motsatta sidan begagna vattnet såsom drifkraft for qvarn eller annat vattenverk.

Jakobsson yrkade ogillande af vederpartens talan. Qvarnen hade tillförene varit kronans. Så hade ock varit förhållandet med vattenfallet, hvilket icke till någon del tillhörde Hukebacka. Andersson kunde följaktligen ej med laga verkan åberopa sig på stadgandet i 20 kap. 1 § Byggningabalken: ”går ström eller bäck emellan tvenne byar och äga de begge del” etc.

369

Hofrätten meddelade dom den 28 Maj 1869: Emedan Jakobsson ej visat, det uteslutande rätt att begagna hela ifrågavarande Vattenfall tillkomme Risbro qvarn, samt vid sådant förhållande jemlikt 12 kapitlet 4 § Jordabalken och 20 kap. 1 § Byggningabalken, hälften af vattenfallet måste anses tillhöra hvardera strandens ägare; ty och som genom afhörda vittnens berättelser blifvit ådagalagdt, att, med bibehållande af Jakobssons nuvarande dambyggnad öfver hela vattendraget, jemngodt tillfälle till qvarnläggning å Hukebackas sida af vattenfallet icke funnes, pröfvade hofrätten rättvist att fastställa häradsrättens utslag, såvidt Andersson derigenom förklarats berättigad komma i åtnjutande af halfva vattenfallet och halfva vattnet, samt att, med ändring af ut slaget i öfrigt, förpligta Jakobsson att upprifva damfästet vid Anderssons strand och dambyggnaden öfver hans hälft i vattnet.

Jakobsson sökte i underd. ändring och begärde att varda bibehållen sin gamla odalqvarn; helst 1734-års lag ej kunde medföra retroaktiv verkan.

Nedre revisionen (revisionssekreterarne Svedelius och Lilienberg samt t. f. revisionssekreteraren Lagergren, den sistnämnde föredragande) hemställde i underd. betänkande den 20 November 1869, att Kongl Maj:t måtte pröfva rättvist fastställa hofrättens dom.

Vid sakens föredragning inför Högsta Domstolen den 25 i samma månad förenade sig Högsta Domstolens flesta ledamöter (justitieråden friherre Leuhusen, Bolin, Rabe och Olivecrona) i följande yttrande ”Emedan af företedda handlingar upplyst är, att den sökanden tillhöriga Risbro qvarn som är belägen vid ett genom Gingrids sockens tillförene samfalda skog och utmark löpande vattendrag redan i 1699 års qvarnkommissions-protokoll omförmäles såsom till kronan reducerad och sedermera blifvit den 5 Oktober 1747 såsom särskild lägenhet till skatte försåld, samt att vid det åren 1797 och 1798 å omförmälda samfällighet förrättade storskifte delägarne träffat den öfverenskommelse, att qvarnar

370

och qvarnställen skulle förblifva till den ägare, som dem af ålder nyttjat uti hvars teg eller skifte de än skulle komma; ty och då efter hvad obestridt är, till qvarnen från uråldriga tider oqvaldt begagnats damverk med sträckning öfver hela vattendraget och damfaste vid den qvarnen motsatta stranden å mark, som vid nämnda skiftesförrättning tillfallit svarandens nu ägande hemman Hukebacka; samt icke uppgifvet, än mindre visadt är, att den af sökanden, såsom afhörda vittnen berättat, i senare tider företagna ombyggnad af damverket ledt till annan eller vidare inskränkning i svarandens strandäganderätt vid vattendraget, än som af förut befintliga förhållanden föranleddes, pröfvade bemälde ledamöter rättvist att, med upphäfvande af domstolarnes beslut, den af svaranden i målet instämda talan ogilla”.

Justitierädet Quensel anförde: ”Vid öfvervägande af hvad i saken förekommit, finner jag det böra antagas, att sökanden, såsom ägare till Risbro qvarn, har uråldrig rätt ej mindre till dam öfver vattendraget, än äfven till damfäste å Hukebacka strand; i följd hvaraf och då den förändring af dambyggnaden, som, enligt vittnenas utsagor, ägt rum i senare tider, väl må hindra anläggning af två qvarnar för samma dam, men för öfrigt ej så vidt handlingarne visa, för svaranden medför något mehn, jag ogillar det instämda käromålet; svaranden, som genom vederpartens omförmälda rätt till dam och damfäste icke, enligt mitt omdöme, förlorat rättighet till sådant begagnande af sin andel i vattnet som utan intrång i dämningsrätten kan ske, härigenom dock icke betaget att, vid framdeles sig yppande fråga om anläggning vid svarandens strand af qvarn eller annat vattenverk väcka talan om den förändring af dammen till dess ursprungliga läge, som för den nya anläggningen kan erfordras”.

Justitieråden Södergren och Dreijer afgåfvo yttrande af följande innehåll: ”Som af sökanden företedda handlingar utvisa, att den honom tillhöriga Risbro mjölqvarn från urminnes tid funnits till, hvarförutan, på sätt häradsrätten yttrat, upplyst är, att vid den å Gingrids sockens skog och

371

utmark åren 1797 och 1798 verkställda storskiftesdelning delägarne i skiftet öfverenskommit, att qvarnar och qvarnställen skulle vara och förblifva till den ägare, som dem af ålder nyttjat; samt vidare det är emellan parterna ostridigt, dels att Risbro qvarn varit en af dem, å hvilka nämnda öfverenskommelse syftat, dels att qvarnägarens rätt till det för qvarnens drift nödiga vatten blifvit intill senare tid så utöfvad, att den till qvarnen hörande och ensamt for henne begagnade dam varit sträckt tvärs öfver hela vattendraget, med faste å ena sidan på qvarnens utmål och den andra på stranden af det hemman i Hukebacka, hvilket numera tillhör svaranden Andersson; alltså och då sökandens sålunda på urminnes förhållanden grundade rätt att, utan intrång af annan vattenverksanläggning, för sin qvarn begagna dam öfver hela vattendraget icke rubbas deraf, att sökanden må, på sätt med hofrättens tillstånd i saken hörda vittnen berättat, hafva för omkring tio år tillbaka i någon mån ändrat dammens riktning, pröfvade dessa ledamöter rättvist, med upphäfvande af domstolarnes beslut, förklara, att svaranden Anderssons instämda talan, hvilken, såsom den hos häradsrätten utförts; afsett att sådan rätt som nyss är nämnd måtte sökanden frånkännas, icke kan bifallas; svaranden Andersson derigenom dock icke betaget att särskildt anhängiggöra och utföra den talan, hvartill han må anse sig befogad på grund af det först hos hofrätten, med anledning af omförmälda vittnesmål, utaf honom åberopade förhållande angående qvarndammens numera förändrade riktning”.

Kongl. Maj:ts dom är utgifven den 27 December 1869.

Källa: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, Volym 7
P.A. Norstedt & Söner, kongl. boktryckare, 1870

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *