Om bruket att skriva en istället för man

Det förekommer undantagsvis (troligen sedan mitten av 2010-talet), att ordet ”en” används som subjekt i texter, något som inte tidigare förekommit i formell skrift. Ett exempel från Sveriges Television 2018: ”Samsung Smart TV stängs ner när en använder SVT Play Beta”.

Det finns flera anledningar att fundera över den praktiska nyttan och lämpligheten med ”en” som subjekt, i text:

• Texter där en används som subjekt kan upplevas som illa skrivna, i synnerhet av dem som över huvud taget inte är bekanta med denna nya konstruktion. Texten betraktas då på sin höjd som dialektal (jmf Åsa-Nisse längre ned) – väl värt att tänka på om man vill framstå i seriös dager för alla mottagare.
• Det kan uppstå konstiga effekter i meningar utformade som frågor, t.ex: ”Varför skriver en TV med stora bokstäver ibland?” (I en sådan mening framgår inte inte helt tydligt vad som är subjekt.)
• Det främsta skälet att använda det vedertagna språkbruket (man) torde ändå vara att man, i denna indefinita* betydelse, inte syftar på en person av manskön.
  Det är inte relevant att, av jämlikhetsskäl eller feministiska skäl, undvika att använda det indefinita pronomenet man, eftersom det av sin obestämda natur redan är könsneutralt; det råkar bara bestå av samma ord som substantivet man. På liknande sätt återfinner vi samma grundbetydelse av ”man” i andra ord, vilka inte heller de är könsbundna, såsom människa, bemanna och mannekäng(!)

En parallell kan dras till engelskan där vi möts av ordet man i betydelsen människa (oavsett kön), så som den ursprungliga, och med svenskan gemensamma, betydelsen också tycks ha varit. Ordet man kopplades, åtminstone i engelskan, inte till en vuxen person av manskön förrän omkring 1000-talet: ”Sense of ”adult male” is late (c. 1000); Old English used wer and wif to distinguish the sexes, but wer began to disappear late 13c. and was replaced by man.”
Källa: https://www.etymonline.com/word/man

Observera att objektformen för det indefinita man i svenskan, sedan gammalt, är en. Det är helt korrekt att skriva ”Man kan glädjas av att någon plockar blommor åt en”.

Och i många dialekter är det naturligtvis helt rätt med en! (Däremot inte i texter som i övrigt inte är dialektala.)

* Indefinit = syftar inte på någon bestämd person