Kristin Lavransdotter – några tankar kring nyöversättningen
Nedan följer anteckningar gjorda efter jämförelse av några brottstycken från tre versioner av Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter. Den äldre reviderade svenska översättningen är från 1920-talet med revidering 1992. Den nya översättningen utkom 2016.
Funderingar kring hänsyn till rim, versmått och medvetna drag av gammal stil i originalet (som nu går förlorad).
Gamla översättningen Sko, sko hirdmans häst. Sko, sko jarlens häst. Sko, sko kungens häst.
1921-23 av Teresia Eurén,
rev. 1992 av Tore Bouveng
Hur ska vi sko den bäst?
Järnsko, järnsko höves hirdmans häst.
Hur ska vi sko den bäst?
Sölvsko, sölvsko höves jarlens häst.
Hur ska vi sko den bäst?
Gullsko, gullsko höves kungens häst.
Nya översättningen Sko, sko hirdmans häst. Sko, sko jarlens häst. Sko, sko kungens häst.
Gunn-Britt Sundström
2016
Huru skulle vi sko den bäst?
Järnsko höves hirdmans häst.
Huru skulle vi sko den bäst?
Silversko höves jarlens häst.
Huru skulle vi sko den bäst?
Gullsko höves kungens häst.
- att ”Hur ska vi sko den bäst” (sex stavelser) har blivit till ”Huru skulle vi sko den bäst” (åtta stavelser).
- att den inledande upprepningen, i sista raden av varje strof, har avlägsnats i nyöversättningen.
- att ”silversko” bryter av med sina två stavelser, och inte passar in i versmåttet.
Ytterligare exempel (ur Brudkronan):
Gamla översättningen
1921-23 av Teresia Eurén,
rev. 1992 av Tore Bouveng
Minnens I, danadrottning,
den sommardag
I fördens ut av Sverige
dem danskom till behag?
Nya översättningen
Gunn-Britt Sundström
2016
Minnes ni, Danadrottning,
den sommarstund
ni fördes bort från Sverige
till Danmarks land?
Den sista versraden har ett annat antal stavelser och rimmar inte i nyöversättningen (jag har i skrivande stund dock inte kontrollerat denna strof i det norska originalet, så det är med det förbehållet jag skriver detta).
Som även synes ovan, går en del av skenet av äldre språkstil förlorat i den nya översättningen, liksom den närhet till norskan som man i den förra översättningen vinnlagt sig om genom att behålla norska ord som redan då var ålderdomliga eller bygdemålsfärgade i svenskan, kanske mest tydligt i det frekventa användandet av ”slik” (sådan) i Euréns översättning.
Att skriva ”ni” i en dikt som ska föreställa medeltida, är rent felaktigt. Uppenbarligen tror man idag inte att läsarna kan tillägna sig en normal svenska och därtill lära sig något om äldre stil och grammatik på köpet. Konstruktionen ”Minnens I” borde dessutom vara känd från berättelsen om Håtunaleken (som jag vet att även skolbarn av idag får läsa om).
Kommateringen är i den nya översättningen ofta satt ur spel. Inte ens vid naturliga pauser för bisatser har man behagat att sätta ut kommatecken. För exempel, se texterna längst ned (märk t.ex. meningen som avslutas med satsen ”innan han satte ned henne i gräset”, och jämför med upplevelsen av de äldre texterna, där satsen föregås av kommatecken).
Jag ser inte vilket behov den föreliggande nyöversättningen skulle kunna tillfredsställa – som inte redan tillgodosetts i den förra – och får den heller inte att gå ihop med översättaren Gunn-Britt Sundströms egen uttalade rädsla för att stilkänslan hos dagens läsare är på väg att försvinna (intervju i DN 2016-09-17). Genom att förenkla språket och ta bort en del av de nyanser som gjorde Euréns översättning så vacker och passande, är detta tyvärr just vad Sundström själv bidrar till – kanske har hon haft ovettiga förhållningsregler från förlag e.d., men det framgår inte.
Nedan följer en och samma text från tre olika utgåvor av Kristin Lavransdatter / Lavransdotter (del 1, Brudkronan):
En minnelse om dagens hete krydderduft, men dempet og fuktig av duggkjøligheten, slo mot dem derinne. Natten var meget mørk, himmelen grågrugget av skyer over tretoppene. Men de fornam at der var andre folk i hagen. Erlend knuget møen inntil sig en gang og spurte hviskende:
«Er du ikke redd, Kristin?»
I et blekt glimt mintes hun verden utenom denne natt — at dette var avsinn. Men hun var så velsignet maktstjålet. Hun bare hellet sig tettere inn til mannen og hvisket utydelig — hun visste ikke selv hvad.
De kom til enden av stien; der var et stengjerde ut mot skogen. Erlend hjalp henne op. Da hun skulle hoppe ned på den annen side, tok han imot henne og holdt henne løftet på armene sine litt, før han satte henne ned i gresset.
Hun stod med opvendt ansikt og tok imot hans kyss. Han holdt henne om hennes tinninger — hun syntes det var så godt å kjenne hans fingrer grave sig inn i håret hennes — hun syntes hun måtte gjøre ham godt igjen, og så fattet hun om hans hode og forsøkte å kysse ham, slik som han kysset henne.
Da han satte sine hender for hennes barm og strøk ut over brystene, kjente hun det som han åpnet for hennes hjerte og tok det, han skilte silkeserkens folder ganske litt og kysset innimellem — det hetet inn i hjerterøttene.
Övers. 1923 (rev. 1992)
En påminnelse om dagens heta kryddoft, men fuktig och dämpad av daggens svalka, slog emot dem. Natten var mycket mörk, himlen gråmulen av skyar ovan trädtopparna. Men de märkte att det fanns andra människor i trädgården. Erlend tryckte mön intill sig en gång och frågade viskande:
”Är du inte rädd, Kristin?”
I en blek glimt mindes hon världen utanför denna natt – och att detta var vansinne. Men hon var så ljuvligt kraftlös. Hon bara lutade sig närmare intill mannen och viskade otydligt – hon visste ej själv vad.
De kom till slutet av stigen; där var en stengärdsgård ut mot skogen. Erlend hjälpte henne upp. När hon skulle hoppa ned på andra sidan, tog han emot henne och höll henne lyft i sina armar ett ögonblick, innan han satte ned henne i gräset.
Hon stod med uppåtvänt ansikte och mötte hans kyss. Han höll händerna om hennes tinningar – hon tyckte det var så skönt att känna hans fingrar gräva sig in i hennes hår – hon tyckte hon måste göra honom gott igen, och så grep hon om hans huvud och försökte kyssa honom, så som han kysste henne.
När han lade sina händer mot hennes barm och strök över brösten kände hon det som om han öppnade in till hennes hjärta och tog det, han skilde underdräktens sidenveck helt litet och kysste mellan dem – det hettade ända in i hjärterötterna.
Översättning 2016
En erinran om dagens varma kryddlukt men dämpad och fuktig av daggens svalka slog emot dem därinne. Natten var mycket mörk, himlen jämngrå av moln ovanför trädtopparna. Men de märkte att det fanns andra i trädgården. Erlend tryckte mön intill sig en gång och frågade viskande:
»Är du inte rädd, Kristin?«
l en blek glimt mindes hon världen utanför denna natt – att detta var vanvett. Men hon var så välsignat kraftlös. Hon bara lutade sig närmare intill mannen och viskade otydligt – hon visste inte själv vad.
De kom till slutet av stigen; där var en stenmur ut mot skogen. Erlend hjälpte henne upp. När hon skulle hoppa ner på andra sidan tog han emot henne och höll henne upplyft i sina armar ett ögonblick innan han satte ner henne i gräset.
Hon stod med uppvänt ansikte och tog emot hans kyssar. Han höll händerna om hennes tinningar – hon tyckte det var så skönt att känna hans fingrar gräva sig in i hennes hår – hon tyckte att hon måste göra honom gott i gengäld och så fattade hon om hans huvud och försökte kyssa honom så som han kysste henne.
När han lade sina händer mot hennes kropp och strök över brösten kändes det som om han öppnade in till hennes hjärta och tog det, han skilde sidensärkens flikar helt lite åt och kysste där mellan – det hettade in i hjärterötterna.
Andreas Jansson 2017
Kommentera gärna nedan.